Teatern spelade sina flesta och mest framstående roller. — Då Mindre Teatern år 1863 under namn af Kungl. Dramatiska Teatern öfvergick till den kungl. teaterinstitutionen antog fru Kinmansson tillika med sin make dem af densamma erbjudet engagement. Här uppträdde hon under de första åren fortfarande i de unga älskarinnerollerna, bl. a. som Antoinette i »Klädeshandlaren och hans måg» och som Laura i »De nygifta», och ännu 1869 spelade hon Valborg mot sin man i Axels roll.
Kommen till fyrtiårsåldern kunde hon ej längre uppträda i de unga roller, i hvilka hon förut under ett par årtionden hänfört publiken. Hon öfvergick då så småningom till det rollfack, inom hvilket hon sedermera vann så stor berömmelse: äldre karaktärsroller. Med stigande framgång tolkade hon sedan under en följd af år än blida, hjärtevinnande äldre damer, sådana som Stafva i Hedbergs »Majorens döttrar», Tant Malla i samme författares »Mellan bjudningarna» och den beskedliga, gråtfärdiga Sally i Edvard Bäckströms »Evas systrar», än lidande och förtryckta hustrur, såsom Fru Guerin i Augiers »Notarien Guerin» och Fru Bark i Ann=Charlotte Edgrens »Sanna kvinnor», än glada och komiska, ja rent af burleskt framställda figurer såsom Markisinnan de Rio=Zarés i »Dora», Madam Rundholmen i »De unges förbund» och icke att förglömma den med saftig komik framställda Sarah i »Odette» — »en öfvermogen och tämligen bedagad skönhet, med korpsvart lugg ner i ögonen, feta rosiga kinder och rödmålade läppar, iklädd en utmanande drägt i skrikande färger och bärande en pudel på armen», såsom hon i denna roll så träffande skildrats af Georg Nordensvan i hans teaterstudier »I rampljus». »Hon förstod den sällsporda konsten att vara löjeväckande utan att skapa karikatyr, att vara burlesk utan att vara låg, och att till och med i själfva vrångbilden af en öfvertecknad karaktär framhålla det som kom den att bibehålla prägeln af det evigt menskliga». (Frans Hedberg.) — Som en den bjärtaste motsats till dessa hennes komiska framställningar må erinras om hennes Sarah Mathison i Sardous »Allt för fosterlandet», en liten obetydlig roll, som hon dock genom den gripande tragik, hvarmed hon återgaf densamma, gjorde till en af det bloddrypande dramats mera bemärkta figurer.
