Leipziger-Stadtteater fick hon emellertid genom åhörandet af framstående sångförmågor, men framför allt de båda då täflande europeiska stjärnorna Henriette Sonntag och Jenny Lind, den väckelse, som dref henne att i sångens sköna konst söka uttrycket för sin musikaliska begåfning. Sin första sångundervisning fick hon hos fru Schäffer i Leipzig.
År 1854 anställdes hon som sångerska vid Hofoperan i Dessau, hvilket engagement afbröts genom teaterhusets brand. Efter att sedan med framgång hafva uppträdt som gäst i Cassel och Leipzig gjorde hon ett besök i Sverige. Dåvarande förste direktören för Kungl. Teatern, friherre Knut Bonde, inbjöd henne därunder att försöka sig på svenska operans tiljor tillsammans med den berömde österrikiske tenoren Aloys Ander, hvilken då uppträdde där som gäst, och den 22 juni 1855 debuterade hon på tyska språket som Lady Harriet i »Martha». Den lycka hon vid sitt första uppträdande gjorde, grundade sig ej blott på en ungdomlig, liflig apparition och en ovanlig sångröst, utan äfven och fastmera på en obestridlig, inneboende fin uppfattning och omedelbarhet i föredraget. Genast efter debuten blef hon fast engagerad, och fick inom kort lösa sådana uppgifter som Pamina i »Trollflöjten», Grefvinnan i »Figaros bröllop», Donna Anna i »Don Juan», Agatha i »Friskytten», Alice i »Robert» och Mathilda i »Wilhelm Tell», hvilken sistnämnda roll hon kreerade på den svenska operascenen, då denna opera första gången uppfördes härstädes den 4 juni 1856 (hvarvid Aloys Ander vid sitt andra gästspel här utförde Arnolds parti). Åren 1857—58 företog hon en studieresa till Paris. Hon fick där undervisning hos Duprez i sång och lyriskt-dramatisk deklamation och uppträdde under tiden ofta på dennes egen teater i scener ur större operor, men samtidigt därmed åtnjöt hon äfven undervisning af fru Isabelle Bur (elev af Manuel Garcia, Jenny Linds lärare). Under dessa berömda lärares utmärkta ledning utvecklade hon sig alltmer till en sångerska af stor betydenhet, hvilket hade till följd ett gästspel på våren 1859 på Hofoperan i Wien, hvarefter hon ånyo begaf sig hem till fäderneslandet och fick s. å. på nytt anställning vid den svenska operascenen. Hon uppträdde nu som Rezia i »Oberon», en musikalisk uppgift af det slag, som varmast tilltalade hennes konstnärsindividualitet,
