en sjuklighet i lynnet, som mycket plågade honom — han fruktade att han skulle förlora sin röst. Och då han på våren 1881 drabbades af en magsjukdom, för hvilket onda han af läkarne tillråddes att söka bot i Karlsbad, så blef hans lynne ännu tyngre och dystrare. Ehuru motvilligt afreste han dit i början af juni nämnda år, men efter en månad kom därifrån det hemska budskapet att han den 8 juli 1881 i ett anfall af svårmod beröfvat sig själf lifvet med ett revolverskott.
Gift med Fredrika Dorotea Dag hade Arnoldson med henne fyra barn, af hvilka två döttrar, Lotten och Sigrid, ägnade sig åt scenen. Lotten A. debuterade på Kungl. Dramatiska Teatern i november 1879 och Sigrid A. blef sedermera den världsberömda sångerskan.
Axel Wilhelm Julius Elmlund. K. T. 1 juli 1858-30 juni 1863.
K. T:ne 1 juli 1863-30 juni 1888. K. Dr. T. 1 juli 1888-30
juni 1891.
Född i Stockholm den 12 april 1838 (son af skomakaremästaren Sven Axel Elmlund och Christina Dorotea Wilhelmina Björkman). Vid tolf års ålder antogs han, den 1 juli 1850, till elev vid Kungl. Teaterns balett och fem år därefter fick han anställning som figurant. Från den 1 juli 1856 var han jämväl elev vid den dramatiska scenen, och på samma gång han, den 1 juli 1858, antogs till pantomimdansör, fick han äfven engagement som skådespelare. Såsom pantomimdansör kvarstod han till den 1 juli 1861, men från den tiden ägnade han sig helt och hållet åt skådespelarens svåra uppgift. Ännu icke 24 år gammal fick han sin första stora roll, Thumelicus i Friedrich Halms sorgespel »Fäktaren från Ravenna», som gafs första gången den 19 nov. 1862 och under loppet af sju veckor upplefde åtta föreställningar, något den tiden icke så särdeles vanligt när det gällde ett sorgespel. Detta hans första uppträdande väckte stor uppmärksamhet och skapade början till hans rykte som framstående konstnär. Han hade en för hjälteroller ståtlig figur och balettskolan hade gifvit honom välde öfver dess rörelser, han hade ett vackert och manligt hufvud samt en kraftig och eldig stämma. Emellertid insåg han snart att han för sin konstnärliga utbildning behöfde se äfven något annat, än som bjöds här hemma, och genom enskild välvilja