och i hvilken hon kunde utveckla hela behaget af sin klockrena stämma, och hela djupet af sin sannt musikaliska uppfattning. Hon var därefter till sin död fästad vid vår lyriska scen med undantag af större delen af spelåret 1867—68, då hon på grund af en misshällighet mellan teaterstyrelsen och henne under spelåret begärde och erhöll afsked. Under denna tid reste hon tillsammans med fru Norman-Neruda till Köpenhamn. Där skördade hon mycken utmärkelse under en serie gästföreställningar på det Kongelige Teater därstädes, och firades därjämte som en synnerligen eftersökt konsertsångerska. Från början af spelåret 1868—69 inträdde hon ånyo i Kungl. Teaterns tjänst och intog fortfarande, alltjämt bredvid Louise Michaeli obestridt primadonnans plats.
»Det område på hvilket hon bäst och klarast lade i dagen sin ypperliga skola, sin djupt musikaliska natur och den alla svårigheter besegrande klarhet, hvarmed äfven de mest invecklade musikaliska uppgifter af henne löstes, var onekligen det Wagnerska dramat, hvars förnämsta tolk hon var på vår scen, vare sig man betraktar henne som Senta i »Den flygande Holländaren», som Elsa i »Lohengrin», eller som Elisabet i »Tannhäuser». Dessa tre kvinnliga väsen, hvar och en uppfylld af den mest jungfruliga skärhet, hvar och en nästan enväldigt behärskad af en mystisk makt under hvilken de böja sig med resignationens hela själfförnekelse, och hvar och en framställande en skiftande, djupt sympatisk bild af det evigt kvinnliga, vunno genom hennes musikaliska framställning ett egendomligt, djupt gripande intresse, som kanhända icke en mera uteslutande dramatiskt anlagd sångerska skulle kunna förläna dem.» (Frans Hedberg, »Svenska operasångare».)
Bland de många roller, som fru Stenhammar under sin långa konstnärsbana utförde på den svenska operascenen, må utom förut nämnda, anföras följande: Leonora i »Trubaduren», Gilda i »Rigoletto», Estrella i Berwalds »Estrella di Soria», Margareta i »Faust», Valentine i »Hugenotterna», Selika i »Afrikanskan», Bertha i »Profeten», Adalgisa i »Norma» och Julia i »Romeo och Julia». Fredrika Stenhammars betydelse för vår inhemska sångkonst var dock icke uttömd med hennes sceniska uppträdande. Hon hade en stor sådan som konsertsångerska, på hvilket område
