instruktör fann snart att den unge sångarens konstnärliga tillgångar kunde och borde ytterligare förkofras, och därför instuderade han med honom på det noggrannaste flere af de partier, som sedan blefvo Willmans mest betydande. I tre år åtnjöt den unge sångaren Bournonvilles ovärderliga handledning, och bland de partier som han var nog lycklig att få instudera för denne mästare var det isynnerhet ett, som med fog kan prisas som konstnärens yppersta: Mefistofeles i Gounods »Faust». Redan när nämnda opera första gången upptogs på svensk scen den 5 juni 1862, var denna hans framställning ypperlig både i sång och spel, och sedermera utarbetade han under hand ända in i de finaste detaljer denna verkligt storartade skapelse, »storartad genom den breda humor, den sprudlande satir och den käckt burleska djäfvulskhet, som han förstod att genomsyra den med».
En af Willmans förnämsta skapelser föröfrigt var Marco Spada i Aubers opera. Här var han icke blott den fint bildade sångaren med den vackra, klangfulla basrösten: han visade sig äfven i denna opera som en skådespelare af hög rang. Framgången betingades i denna såväl som i många andra partier icke blott af de rent lyriska resurserna, utan äfven af åtskilliga yttre företräden. Sådana voro hans manliga apparition, hans maskeringskonst, den för en lyrisk artist ännu mera än för en dramatisk ovanliga förmågan att individualisera, samt framförallt hans underbara, trohjärtade och själfulla ögon, hvilka bidrogo att i ännu högre grad förläna framställningen en fängslande och sympatisk prägel.
Bland Willmans öfriga roller må nämnas Marcel i »Hugenotterna», Kasper i »Friskytten», Sulpiz i »Regementets dotter», Don Pedro i »Afrikanskan», Rebolledo i »Kronjuvelerna», (en utmärkt framställning), Don Juan, Bellamy i »Villars dragoner», Figaro i »Figaros bröllop», Rocco i »Fidelio», Pietro i »Den stumma», Plumkett i »Martha», Landtgrefven i »Tannhäuser», Daland i »Den flygande Holländaren» och Tsar Peter i »Nordens stjärna» (den sista roll han instuderade). Han var äfven en framstående konsertsångare och under många år en själfskrifven, populär tolkare af de förnämsta baspartierna i Haydns och Händels oratorier.
Men Willman var icke endast en utmärkt lyrisk konstnär,