Sida:Kungl teatrarna J Svanberg del 1 - 8.pdf/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
170
KUNGL. TEATRARNE

blodförgiftning förorsakad af en afrifven finne. — Gift den 26 april 1879 med Josefina Griselda Deland (född den 23 febr. 1841, död den 24 febr. 1910, dotter af skådespelaren och teaterdirektören Pierre Deland och hans hustru Charlotte De Broen).



Victor Laurentius Hartman. K. T. 1 juli 1861—30 juni 1863. K. T:ne 1 juli 1863-30 juni 1888. K.Dr.T. 1 juli 1888-1898.

Född i Stockholm den 30 dec. 1839. Elev vid Kungl. Teaterns balettelevskola 1852-1854, vid Mindre Teatern 1854-1856 och vid Kungl. Teaterns dramatiska elevskola 1856—61, hvarunder han hade till lärare Johan Jolin och Carl Gustaf Sundberg. Han hade alltså en ganska solid underbyggnad då han efter nio års elevtid erhöll aktörskontrakt vid den kungl. scenen. Det dröjde emellertid länge innan han slog sig igenom, men genom träget arbete och oaflåtligt aktgifvande på sig själf besegrade han svårigheterna och närmade sig mer och mer konstnärskapet, otvifvelaktigt underhjälpt af ett fördelaktigt utseende och ett gladt och frimodigt väsen. Bland de första roller, hvari han fäste uppmärksamheten vid sig var den irländske trashanken Paddy i »Richard Sheridan», »en särdeles raskt uppfattad och med drastisk naturtrohet återgifven figur, som icke så litet bidrog att vid dess första framträdande höja Hartmans aktier både hos publiken och kritiken, och i följd däraf äfven hos teaterdirektionen». En annan af hans tidigare roller var Madinier (»lilla Madde») i »Fruarna Montanbrèche», till hvilket styckes framgång han nog i väsentlig mån bidrog.

Victor Hartman fick snart sin gifna genre som »jeune premier» och »bonvivant.» Han var typen för elegans utan snobbighet, för en osökt naturlig ledighet och världsvana. Hans välformade, smidiga gestalt och hans vackra, osökta rörelser på scenen gjorde honom som skapad till »förste älskare», företrädesvis i den moderna salongskomedien och lustspelet. Hans glanstid inföll på 1870-talet och första hälften af 1880-talet. Den första stora framgången mötte honom vid återgifvandet af Carlo van der Nots roll i Sardous »Allt för fosterlandet», där han fick visa att han ägde förmåga att träffande uppfatta och med god verkan utföra en större karaktärsroll i det högre skådespelet.

Till Victor Hartmans bästa framställningar hörde föröfrigt den sorglöse äfventyrsriddaren Don Cesar de Bazano och den