skönhet för att göra lycka. Bland hennes roller från denna tid må framhållas Maria Francisca i »Drottningens gemål», Virgilia i »Coriolanus» och Hertig de Richelieu i »Richelicus första vapenbragd», i hvilken sistnämnda roll hon hade tillfälle att lägga i dagen det älskvärdt käcka, som var för henne ett kännetecknande drag. Hennes framställning af denna roll var utmärkt af så mycken hurtighet och ungdomlig skalkaktighet, att dess framgång blef fullständig. Men den unga skådespelerskan ville framåt, och då hon tyckte att detta gick för långsamt vid den kungliga scenen, öfvergick hon hösten 1868 till Ludvig Josephsons och Fritz Ahlgrenssons nya teaterföretag å Mindre Teatern, där hon dock endast kvarstod till årets slut, hvarefter hon från den 1 jan. 1869 uppträdde vid Constantin Rohdes sällskap i Göteborg. Spelåret 1869—70 hade hon engagement vid Nya Teatern i Göteborg, där Ferdinand Strakosch denna säsong gaf föreställningar med dels ett dramatiskt sällskap, dels ett italienskt operasällskap. På våren 1870 reste hon till Paris och studerade fransk konst, men nödgades på grund af fransk-tyska kriget afbryta sina studier efter ett halft år. Hon återvände därför hem och tog ånyo anställning vid de kungliga teatrarna, först som gäst, hvarunder hon uppträdde på Kungl. Stora Teatern som Johanna i »Jungfrun af Orleans», i hvilken roll hon vann lifligt erkännande. Under de fjorton år hon därefter kvarstod vid de kungliga scenerna utförde hon ett stort antal roller af de mest skilda slag.
Ehuru hennes skaplynne mindre lämpade sig för det högre skådespelet, fick hon dock, på grund af sin skönhet och sin ståtliga apparition, ofta nog sig förelagda uppgifter inom detta område, sådana som Agnes i Edvard Bäckströms »Dagward Frey» och Berta i Henri de Borniers skådespel »Rolands dotter», uppgifter som hon dock alltid förstod att lyckligt lösa. Äfven i flera af Ibsens pjäser var hennes spel af stor verkan, t. ex. såsom Petrea i »En folkets fiende» och Regina i »Gengångare». Hennes egentliga område var likväl komedien. Hon var alldeles förträfflig i sådana roller som Sarah Tapplebot i »Onkel Sam», Celeste i »Fregattkaptenen», Susanna i Beaumarchais' »Figaros bröllop» och framförallt som Beatrice i »Mycket väsen för ingenting», där hon vid sidan af Gustaf Fredrikson firade sin måhända största triumf. Ehuru en af den kungliga
