fullbordade skolstudier blef han student i Uppsala år 1851 och stannade där i nio år, hvarunder han ofta uppträdde på Stockholms nationsteater, där han skar sina första lagrar och snart blef en lika allmänt bekant som omtyckt amatör med omisskänneliga skådespelareanlag, och det dröjde icke länge förr än den unge glade studenten med sin brinnande teaterlust blef direktör för sin nations teater. Men det var ej blott inom studentkretsen han fick visa sin sceniska begåfning — snart yppade sig tillfälle för honom att få sin lust för den dramatiska konsten ännu bättre tillfredsställd, nämligen hos den gamle landshöfdingen, friherre Robert von Kræmer, hvilkens hem på Uppsala slott då var ett centrum för det konst- och litteraturälskande Uppsala. Här spelades till och med pjäser af Scribe, och bland de medverkande märktes förutom landshöfdingens synnerligen begåfvade dotter, den sedan som författarinna kända fröken Lotten von Kræmer, dåvarande e. o. amanuensen vid universitetsbiblioteket, sedermera öfverhofpredikanten och ordensbiskopen Fritjof Grafström samt den glade Carl Rupert Nyblom, då en ung student. Här togs konsten mera på allvar och tvifvelsutan hade det sceniska arbetet hos landshöfding von Kraemer stor inverkan på Fredriksons kommande lif.
Men de glada studentåren togo ett slut, och efter att år 1860 ha tagit kameralexamen lämnade han lärdomsstaden och ingick som e. o. notarie i Kammarkollegium och Statskontoret. Efter ett par års tjänstgöring i dessa ämbetsverk beslöt han emellertid att följa sin kallelse och, ehuru redan 30 år gammal, ägna sig åt scenen. Han gjorde då en studieresa till Paris, där han under flera månader hvarje afton besökte teatrarna, hufvudsakligast Théâtre Français. Här blefvo, enligt hvad han själf berättat, isynnerhet skådespelarne Bressant och Delaunay hans läromästare »genom sin genomreflekterade naturlighet och icke minst genom sin härliga diktion».
Efter hemkomsten debuterade han med afgjord framgång den 4 nov. 1862 på Kungl. Teatern som Ernest Duplessis i Henri Nicolles enaktskomedi »Min tants planer» (hvilket stycke han själf hemfört från Paris) och den lyckade debuten föranledde genast fast anställning från och med den 1 jan. 1863.
»I besittning af en lycklig figur, ett uttrycksfullt ansigte, en stämma, som, om den också saknade djup för de mörka,
