tragiska effekterna, däremot var ytterst smidig och böjlig, och liksom enkom danad för att framslunga en satir eller kasta lyra med kvickhetens lätta fjäderbollar; en möjligen icke så djupgående, men desto mera universell bildning, en eminent världsvana, en förmåga att i salongerna röra sig på ett obesväradt, till och med litet vårdslöst sätt, och utrustad med en studentikos oförskräckthet och ett äkta uppsaliensiskt lynne — ty studenterna voro glada ännu på den tiden — förde han med sig en fläkt af frisk luft in i den kvafva och något stelnade teateratmosferen, en fläkt hvilken verkade i hög grad välgörande just då. Han uppträdde från första stunden med den lediga nonchalans, som andra behöfva år för att tillägna sig, och som många aldrig kunna ernå; han visade en säkerhet, som vanan vid sällskapslifvet alltid ger». (Frans Hedberg, »Svenska skådespelare».)
Hans andra roll blef Grefve de S:t André i Scribes »Förtalet». Det var således den moderna franska komedien, i hvilken han från första början af sin teaterbana kom in. Då Kungl. Teatern år 1863 af Edvard Stjernström hade inköpt Mindre Teatern, som därefter kallades Kungl. Dramatiska Teatern, fick Fredrikson sin hufvudsakliga verksamhet öfverflyttad till denna scen, där, under den tid som nu följde, salongskomedien i allt högre grad trängde undan tragedien och det högre skådespelet.
Fredriksons första uppträdande på Kungl. Dramatiska Teatern ägde rum den 17 sept. 1863, då han som Octave Delcroix i den franska komedien »Så kallade hedersmän» hade sin första större roll. Den roll, som under de närmast följande åren blef hans mest uppmärksammade var Hertig Jean de Rieux i Leon Layas fyra-aktskomedi »Hertig Job» (första gången den 19 nov. 1866), där han firade sin första stora triumf. Småningom öfvergick han till resonnörs- och karaktärsrollerna, i hvilka han fick tillfälle att lägga i dagen den virtuosmässiga replikbehandling, som gjort honom till denne mästare i talets svåra konst, hvari han ännu ej har sin öfverman på svensk scen.
Gustaf Fredriksons första period vid Kungl. Teatrarne räckte till sommaren 1877. Af hans mera bemärkta roller under dessa år kunna framhållas utom förut nämnda: Grefve de Villedeuil
