make tillsammans. Det var också i ett af deras favoritstycken, enaktslustspelet »Sparlakanslexor», hon den 27 febr. 1882 för sista gången visade sig på den scen, där hon skördat lagrar, hvilka aldrig skola vissna».
Spelåren 1874—1877 förestod fru Almlöf tillika med sin man de kungliga teatrarnas elevskola, och hon uppfyllde detta åtagande, liksom allt hvad hon gjorde med nit och ospardt intresse.
Hon afled i Stockholm den 1 april 1882.
Anders Wilhelm Nyforss. K. T:ne 1 okt. 1863—31 dec. 1878.
Född i Stockholm den 2 sept. 1828 (son af skräddaregesällen Wilhelm August Nyforss och Anna Christina Rambeck). Han var ursprungligen bokbindare, men hans kallelse för teatern dref honom snart dit och han började år 1849 sin sceniska bana vid Isac Fredrik Smitts landsortssällskap. Året därpå kom han till Edvard Stjernström, först vid dennes ressällskap och sedan, spelåret 1854—55, vid den af Stjernström öfvertagna Mindre Teatern i Stockholm, där han tillika var sufflör. Därefter tillhörde han Johan Willehad Weselius' landsortstrupp, och, då denna år 1859 öfvertogs af Ludvig Zetterholm och stannade som fast sällskap å Södra Teatern, kvarblef äfven Nyforss och var under 1860-talets första år en af nämnda scens allra förnämsta krafter. Här inföll hans bästa tid som skådespelare, och under dessa år skapade han en hel mängd burleska, oemotståndligt skrattretande typer, bland hvilka må nämnas Peter Joachim Jönsson i »Herr Jönssons äfventyr i Spanien», Sjötullsvaktmästare Andersson i »Frun af stånd och frun i ståndet» och Konstantin Tulin i »Onkeln från Californien». Hösten 1863 öfvergick han till Kungl. Teatrarne, där han dock ej fick så många tillfällen att lägga sin säregna talang i dagen. Men han var dock en alltför äkta, gedigen konstnärsnatur för att icke göra något stort af de små uppgifter han erhöll, och bland de roller, i hvilka han gjorde sig mest bemärkt, må anföras Högbåtsman Cartahaut i »Fregattkaptenen», Boniface i »De båda döfve», Barberare Kopp i »Advokaten Knifving», Vaktmästar Snacke i »Föreningsfesten» och Nypon i »Mycket väsen för ingenting». Till följd af sjuklighet nödgades han redan vid 50 års ålder lämna scenen.
