i »En kopp thé», titelrollen i »Markis de Villemer», Maurice Duplan i »Blond eller brunett», Prudent i »Familjen Benoiton», Carl VII i »Orleanska jungfrun», Octave i »Den hvita halsduken», Rizzio och Darnley i »Maria Stuart i Skottland», Markis de Presles i »Klädeshandlaren och hans måg», Paul de Fornoye i »De onyttige», Baron de Montrichard i »När damerna föra krig», Stensgård i »De ungas förbund», Grefven af Rysoor i »Allt för fosterlandet», Jacques i »Från Amerika», Benedict i »Mycket väsen för ingenting», Arthur von Garmond i »Ett namn», Rochemore i »Onkel Sam», General Hoch i »Det besegrade lejonet», Rodolphe i »Hedern och penningen», Ryttmästare Kurt i »Dagtingan», Bolingbroke i »Ett glas vatten» och Iwan II i »Dagward Frey».
Våren 1877 beslöt han sig för att ej förnya sitt engagement. I stället gjorde han upp om gästspel i Helsingfors och Kristiania, men redan på våren följande år kom han tillbaka och uppträdde som gäst under april, hvarefter han åter tog fast anställning från den 1 juli 1878.
Under de år som nu följde firade han nya triumfer i roller sådana som Favrolle i »Dora», Olivier de Jalin i »Falska juveler», Friherre von Decken i »Grefvinnan Lea», Paul Raymond i »Sällskap där man har tråkigt», Bechamel i »Odette», Sergej Panin i »Prins Panin», Hertig de Bligny i »Herr Derblays giftermål», Doktor Relling i »Vildanden», Brichanteau i »En parisare» m. fl. — Spelåren 1879—1884 var han tillika den dramatiska scenens regissör med titel intendent.
Våren 1887 lämnade Gustaf Fredrikson ånyo de kungliga scenerna och tog för spelåret 1887—1888 engagement vid Stora Teatern i Göteborg, som då innehades af Lorentz Lundgren. Här firade han den 4 nov. under storartade ovationer sitt 25-års jubileum som skådespelare, hvarvid han uppträdde i Edmond Gondinets komedi »En parisare». Efter detta spelårs slut återvände han till Stockholm, där hans första uppträdande ägde rum vid Elise Hwassers afskedsrecett den 6 juni 1888, då han uppträdde i en af sina gamla glansroller, Bolingbroke i »Ett glas vatten».
Vid denna tidpunkt inträdde emellertid ett nytt skede i de båda kungliga teatrarnes historia, i det att de från och med den 1 juli 1888 upphörde att stå under gemensam förvaltning.
