Fredrikson kallades nu att såsom direktör stå i spetsen för den association som från nämnda dag öfvertagit verksamheten vid Kungl. Dramatiska Teatern. Förutom sitt direktörskap uppträdde han gifvetvis fortfarande som skådespelare, och bland hans mera framstående roller under de tio år som nu följde må antecknas Des Prunelles i »Vi skilljas!», Grefve Trast-Saarberg i »Ära», Kammarherre von Wolff i »Ett ungkarlshem», Fouché i »Madame Sans-Gêne», De Ryons i »Damernas vän» och Prosper i »En papperslapp». Under juni 1890 företog han tillsammans med en del af Kungl. Dramatiska Teaterns artister samt fru Betty Hennings och herr Olaf Poulsen en turné till Göteborg och Kristiania.
Spelåren 1898—1904 uppträdde han som gäst, dels på olika scener i Skandinavien — hos Hjalmar Selander, hos Albert Ranft (först i Göteborg hösten 1899, sedan vid Vasateatern från december 1899 till våren 1900) samt vid Albin Lavéns turné på våren 1903 — dels i flera repriser på Dramatiska Teatern, till hvilken han emellertid åter kallades till direktör från den 1 juli 1904 och där han sedan kvarstod till dess teatern i juni 1907 upphörde att ha sitt hemvist å den gamla scenen vid Kungsträdgården. Under dessa år, då konstnären redan öfverskridit sjuttiotalet uppträdde han i flera nya roller, bland hvilka Friherre Max von Wittinghoff i »Lifvets maskerad» (1906) var den mest bemärkta. I denna roll uppträdde han äfven vid »gamla Dramatens» sista föreställning den 14 juni 1907, då han på samma gång tog afsked af de tiljor på hvilka han under 45 år verkat och skördat sina största triumfer. Han mottogs då redan vid sitt inträde med applåder, som blefvo allt starkare efter hvarje akt och kulminerade efter styckets slut, sedan han hade framträdt och med några hjärtliga afskedsord tackat kamraterna och publiken. »Oändliga, frenetiska applåder, bravorop, näsduksviftningar, rosor och violbuketter, som kommo farande uppifrån logerna och som direktör Fredrikson tog upp med sin oefterhärmliga elegans — ordet tvingar sig på oss trots sin banalitet — det var aftonens slut», skrifves i ett referat öfver denna märkliga föreställning, som bildade afslutningen af en af de mest lysande perioderna i vår dramatiska konsts historia.
På den nya Dramatiska Teatern vid Nybroplan uppträdde
