tenorsångare blifvit af naturen så rikt utrustade som han.» (Frans Hedberg, »Svenska operasångare».)
Sommaren 1872 reste han tillbaka till sitt hemland och uppträdde sedermera med stor framgång på italienska operan i Kairo, på Malta och i Sydamerika, där han i medlet af 1870-talet var anställd vid ett italienskt operasällskap. I mars 1887 uppträdde han åter på vår operascen, men då endast sex gånger och endast i »Den vilseförda» och »Trubaduren». Stämman hade emellertid förlorat en del af sin forna friskhet och i dramatiskt hänseende förmådde den fordom så uppburne sångaren knappt tillfredsställa de måttligaste anspråk. Han dog i Pera i april 1891.
Maria Wilhelmina Söhrling, sedan fru Strandberg. K. T:ne 15 febr. 1868—30 juni 1888. K. Op. 15 aug. 1888—30 juni 1898, K. T. 1 juli 1898—30 juni 1903.
Född i Stockholm den 6 nov. 1845, dotter af musikdirektören Wilhelm Söhrling och Marie Elise Vretman. Hennes far var då sånglärare vid Katolska kyrkan i Stockholm, men flyttade året därpå till Visby, där han blifvit antagen till domkyrkoorganist. Dottern Wilhelmina blef sålunda gottländska, hvilket äfven märktes af hennes dialekt, då hon 1862 inträdde som elev vid Stockholms musikkonservatorium, sedan hon förut idkat sångstudier i Visby för Elfrida Andrée. År 1865 lämnade hon konservatoriet, där Julius Günther var hennes lärare, och utbildade sig därefter ytterligare i sångkonsten under ledning af hofsångaren Isaak Berg och sin första lärarinnas syster, fru Fredrika Stenhammar. Debuterade på Kungl. Stora Teatern den 18 okt. 1867 som Jeannette i Isonards opera »Jaconde», därefter å samma scen den 12 dec. s. å. som Zerlina i »Don Juan» och slutligen, den 30 jan. 1868, på Kungl. Dramatiska Teatern som Sophie i Dalayracs »En egendom till salu», hvarefter hon erhöll fast anställning vid de kungliga teatrarna. Tidigt bemärkt för sin flärdfria och musikaliska sång och sitt friska, från all förkonstling fria spel, fick hon så småningom en mängd roller, stora och små, sig anförtrodda, hvilka hon alla utförde med samma ovilkorliga samvetsgrannhet. I början fick hon utföra subrettpartier, men sedermera tilldelades henne äfven rent lyriska partier, sådana som Anna i »Muntra fruarna»,
