Sida:Kungl teatrarna J Svanberg del 2 - 3.pdf/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
41
SCENISKA KONSTNÄRER

Han blef beundrad och klandrad, afgudad och förhånad om hvartannat. Publiken, såväl som kritiken, var delad i två partier, och båda gjorde sig skyldiga till öfverdrifter, såväl i sin beundran som i sitt klander. »När sällskapet kom till Uppsala skref professor Carl Rupert Nyblom en hänförd kritik och hälsade Lindberg som Sveriges mest geniale skådespelare. Därmed hade den unge konstnären fått ett slags diplom, men därmed var också den långvariga och sega striden om hans Hamlet inledd».

Hösten 1879 kom han till Nya Teatern i Stockholm, som då hade förhyrts af Ludvig Josephson och Victor Holmquist. Under första spelåret uppträdde han som gäst, men under de båda följande var han fast engagerad. Hans första roll å denna scen var Hamlet, som han nu utförde för första gången inför Stockholmspublik den 18 sept. 1879. Hufvudstadens kritik var dock ej så entusiastisk som landsortsstädernas. Man erkände hans »vackra bemödanden», hans »samvetsgranna studier» och hans »sätt att röra sig på scenen både med behag och värdighet», men man fann på samma gång hans spel affekteradt och hans stämma för mycket kvinnlig och gråtmild. I synnerhet var den eljes ganska välvillige Claes Lundin i Stockholms Dagblad ganska onådig; han skref tämligen spydigt: »det är skada att herr Lindberg icke kunnat åstadkomma en fullt manlig ungdomsmask, utan visar en mera kvinnlig, till och med icke just så ung kvinnlig, hvilket onekligen är något störande». För en annan Shakespearesroll, Konung Richard den andre, som han fick utföra medan han ännu var kvar vid Nya Teatern, vann han emellertid oförbehållsamt erkännande.

Hösten 1882 bildade Lindberg eget sällskap, som han under två år med stor framgång förde genom Sverige, Danmark och Norge. Han hade samlat omkring sig en hel del nya krafter, för hvilka han blef en utmärkt instruktör. Det var nu han böljade odla den modärna dramatiken, främst Ibsen, hvars »Gengångare» han gaf första gången i Helsingborg i augusti 1883. Ingen teater hade förut vågat sig på detta stycke. Framgången blef fullständig, och i främsta rummet hyllades Lindberg, som spelade Osvald, med stora ovationer. Därpå besöktes Malmö och därefter Köpenhamn, där »Gengångare» på Folketheatret vann en om möjligt ännu mera glänsande