Sida:Kungl teatrarna J Svanberg del 2 - 3.pdf/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
48
KUNGL. TEATRARNE

ett rum bland våra mest uppburna skådespelare. Vid Mindre Teatern stannade han i åtta år, eller till 1854, då denna teater öfvertogs af Edvard Stjernström. Han tog nu anställning vid Södra Teatern, som då innehades af Johan Willehad Weselius, men som efter dennes död 1855 öfvertogs af den såsom scenisk ledare utmärkte teaterföreståndaren Ludvig Zetterholm, hvilken varit Ferdinand Thegerströms kamrat under alla åren hos Torsslow och som föröfrigt var hans svåger. Här gjorde han sig snart gällande, och på 1860-talet var han utan all fråga den främste på herrsidan i Södra Teaterns lilla, väl valda och jämnspelta sällskap. Där gåfvos mest svenska lustspel, ofta nog gjorda efter utländska förebilder, till dess på 1860-talet Offenbachiaden till en god del trängde undan vaudevillen af den äldre skolan. Thegerström var den mest burleske operettskådespelare på den tiden — hans General Brum i »Storhertiginnan af Gerolstein», hans klotrunda Dunkaschin i »Theblomma», hans Pietro i »Frihetsbröderna» och hans Cabriolo i »Prinsessan af Trapezunt» voro präktiga buffaframställningar. Vid denna scen stannade han i sjutton år och hade därunder tillfälle att ådagalägga en mycket mångsidig förmåga. Hösten 1871 öfvergick han till de kungliga teatrarne. Hans första uppträdande på Dramatiska Teatern blef knappast mer än en succés d'estime. Det var som Dutrécy i Labiches 3-aktskomedi »Jag», en roll i hvilken Svante Hedin förut roat publiken och där Knut Almlöf gjorde den roligaste och originellaste typen. Man fann Thegerström korrekt, men ingenting vidare. Men hans nästa roll blef skälmen Autolykus i Shakspeares »En vintersaga», som den 7 dec. 1871 gafs första gången på Kungl. Stora Teatern, och det blef en »fullblodig och dristig buffaprestation», som rent af öfverraskade genom stilen i anläggningen. Därmed var isen bruten, men några lustiga roller kommo sedan sällan eller aldrig på Thegerströms lott — han fick så många flera karaktärsroller inom det moderna skådespelet. Med mycken smidighet lämpade han sin naturell efter de nya förhållandena. »De offenbachska sånggudinnornas älskling», som han en gång blifvit kallad af en tidning, blef en allvarlig och litet sträf karaktärsframställare. Kraftig anläggning, skarp blick på karaktärens grunddrag och ofta en träffsäker detaljering fann man i regeln hos hans typer — en ganska saftig humor fann