Sida:Kungl teatrarna J Svanberg del 2 - 3.pdf/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
54
KUNGL. TEATRARNE

som Drottningen i «Farinelli eller Kungen och sångaren». Därefter följde under ett par års tid den ena större uppgiften efter den andra, bland hvilka utom Jolanta, som hon äfven å denna scen utförde, må nämnas Gertrud i Björnsons »Redaktören» (Nya Teaterns tredje program), Maritana i »Don Cesar de Bazano» (hvari titelrollen utfördes af den då 59-årige Stjernström), titelrollen i »Regina von Emmeritz», Louise i »Mellan barken och trädet», Prinsessan Adelaide i »En lektion på harpa», Lotta i »Amors genistreck» och Berthe de Savigny i »Sfinxen». Snart angreps hon af ett bröstlidande som öfvergick till obotlig lungsot, och efter en tvåårig sjukdom afled hon i Stockholm den 9 april 1879. — »Det må vara sagt», skref en minnestecknare i Nya Dagligt Allehanda vid hennes död, »utan något braskande beröm öfver en konstnärsande, som aldrig hann till storhet, att den lefde och verkade genom ett ädelt hjertas snille och ett äkta kvinnligt väsens medfödda tjusningskraft. Det var dessa lifgifvande egenskaper som åt hennes Jolanta förlänade det rörande uttrycket af englalik, genomskinlig klarhet och på allt hvad hon skapade tryckte en prägel af sanning och kärlek».


Erica Charlotta Jansson sedan fru Eckman. K. T:ne 1 juli 1872—1876.

Född den 26 juni 1851. Aktriselev 1 sept. 1869. Utförde endast mindre roller såsom Adriana i Shakspeares »Förväxlingarne», Markisinnan Montefiore i »Don Cesar de Bazano», Ursula i »Mycket väsen för ingenting» m. fl. Död i Stockholm den 19 mars 1876. — Gift med underlöjtnanten vid Kungl. Svea Artilleriregemente Christian Eckman.



Edla Theresia Charlotta Augusta Saxenberg. K. T:ne 1 okt. 1872—30 juni 1879.

Född å Hakunge gods i Össeby-Garns församling af Stockholms län den 9 nov. 1843 (dotter af godsägaren Abraham Saxenberg och Christina Sofie Bennet). Under åren 1865—69 var hon elev vid musikkonservatoriet, hvarefter hon fortsatte att sjunga dels för Julius Günther, dels för Fritz Arlberg, hvilken senare i henne såg en uppgående stjärna och lifligt uppmanade henne att ägna sin klangfulla altstämma åt operascenen, hvarom hon själf hade varit tveksam. Sedan studerade