publiken alltid såg med nöje. Den 1 dec. 1907 blef hon tilldelad medaljen »Litteris et artibus».
Johan August Lindberg. K. T:ne 1 sept. 1871—30 juni 1872. K. Dr. T. gästspel (egentligen förnyad debut) 6 dec. 1875. K. T:ne (som regissör och skådespelare) 1 juli 1884—30 juni 1885. K. Op. gästspel med eget sällskap 6—10 april 1893, 3 ggr; ånyo (med eget sällskap) 16—28 april 1895, 8 ggr. K. Dr. T. fast anställning 1 juli 1897—30 april 1898. K. Op. (matiné) 24 april 1898. Dr. T. gästspel 2 och 5 juni 1899, ånyo 29 maj—2 juni 1900, 5 ggr. K. T. (som operaregissör) 1 juli 1903—30 juni 1906. Dr. T. 1 juli 1906—30 juni 1907. Nya K. Dr. T. 1 juli 1907—1916. (Tjänstledig under större delen af spelåret 1911—1912 samt, på grund af sjukdom, från april 1915 till sin död.)
Född den 3 sept. 1846 i Hedemora, där fadern var stadens brandvakt, ringare och dödgräfvare. Hemmet var fattigt och föräldrarna hade flera barn, hvarför den unge Johan, som han då kallades, redan i barnaåren fick bidraga till sitt uppehälle, bl. a. med att gå omkring i husen och sälja bröd för ett bageri i staden, för hvilket arbete han erhöll sex skilling på hvarje influten riksdaler. Till sitt fjortonde år gick han tidtals i »lancasterskolan», såsom den tidens folkskola benämndes. När han därefter blifvit konfirmerad skulle han ut i världen för att förtjäna sitt bröd. Han fick följa med en skjutsbonde till Västerås, och därifrån for han med deligens till Stockholm. Där fick han genast plats som kypare på det ansedda värdshuset Blå Porten å Djurgården.
Under den tid han var där kom han en afton på Kungl. Stora Teatern och fick se »En midsommarnattsdröm». »Efter den kvällen var jag aldrig mig lik, utan blef som förtrollad», skrifver han i sina från trycket utgifna lefnadsminnen; hos människorna i den förtrollade skogen ville han lefva och dö, men han förstod att det behöfdes pängar för att lära sig något, hvarför han ansåg sig böra söka förbättra sina inkomster. Detta lyckades honom också då han, på rekommendation af en vinhandlare i Stockholm, hösten 1864 fick plats som öfverkypare på Stadshotellet i Östersund, där han stannade ett år. Här kom han att uppträda vid ett sällskapsspektakel, som gafs till förmån för den då nya och med så stor entusiasm omfattade skarpskytterörelsen. Pjäsen som gafs var Frans Hedbergs lustspel »Min vän löjtnanten», och som inga fruntimmer skulle
