i det han samlade omkring sig en stor mängd vänner, bland hvilka han gjorde sig känd som en kvick ordlekare, en vitsig och slagfärdig kämpe i alla torneringar, där en rask tunga och en snabb tanke afgöra segern. Men hvad som gjorde hans namn kändt i ännu vidare kretsar, var den sceniska begåfning, hvarpå han vid flere tillfällen gaf prof då han medverkade vid de s. k. »studentspexen» på Stockholms nationssal. Sommaren 1874 deltog han i den teaterfärd genom landet som Uppsalastudenterna gjorde till förmån för studentkårens byggnadsfond, hvarvid han, den 13 och 14 juni nämnda år, kom att för första gången uppträda inför Stockholmspubliken på Mindre (Hammerska) Teatern, i Fadinards roll i lustspelet »Herr Fadinards bröllop» af Labiche. Detta uppträdande torde ha varit afgörande för hans framtid. Oscar Wijkander, som då var de kungliga teatrarnes sekreterare, uppmanade honom lifligt att ägna sig åt scenen. Under två år fortsatte han emellertid med ifver sina juridiska studier och aflade under tiden flera tentamina. Efter upprepade framställningar från kungliga teaterdirektionens sida, beslöt han sig för att välja den sceniska banan och debuterade på Kungl. Dramatiska Teatern den 20 nov. 1876 som Robert Savary i »Herr Perrichons resa». Efter ytterligare två debutroller, Etienne Régis i 2-aktskomedien »En fru, som gifter bort sina vänner», hvilken gafs första gången den 13 jan. 1877, och Löjtnant Stålhjelm i Augusta Braunerhjelms 3-aktskomedi »Hvem?», gifven första gången den 22 maj 1877, erhöll han anställning vid de kungliga teatrarne från den 1 juli samma år. Sedan dess har han oafbrutet varit fästad vid den kungliga teaterinstitutionen, med undantag af spelåren 1904—1907.
Då Personne började sin sceniska bana hade han emellertid föregåtts af ryktet såsom den ypperlige skådespelare han ansetts vara på nationsteatern i Uppsala och vid studentspektaklen på Uppsala teater. Härigenom fick man redan vid hans första uppträdanden vissa anspråk på hans sceniska konstnärskap, men ännu var det mycket som brast i den sceniska tekniken, och han hade icke så få svårigheter att öfvervinna i början af sin teaterbana. Men tack vare sin intelligens samt ett strängt, af god själfkritik understödt arbete, lyckades han småningom bortarbeta de fel som ännu vidlådde hans spel
