Sida:Kungl teatrarna J Svanberg del 2 - 5.pdf/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
90
KUNGL. TEATRARNE

sedan Uppsalatiden, och han blef snart en mycket använd och synnerligen omtyckt skådespelare, som räknades till den kungliga scenens mera framstående yngre förmågor inom komedien. Efter hand kommo äfven allvarligare roller på hans lott, och som karaktärsskådespelare skapade han sig slutligen ett namn som en scenisk konstnär af hög rang. Under de mer än fyrtio år han verkat vid scenen har han utfört omkring 400 större och mindre roller. Bland dem i hvilka han gjort sig mest bemärkt kunna antecknas: Henri Duval i »Duvals skilsmessa», som torde höra till det mest uppsluppna på farsens område han åstadkommit, Malvolio i »Trettondagsafton», »en rangprestation tillhörande det bästa af nutida skådespelarekonst», Arv i »Henrik och Pernille», Figaro i Beaumarchais' »Barberaren i Sevilla», titelrollen i »Revisorn», Grefve Arcieri i »Stulen lycka», Scapin i »Scapins skälmstycken», Narren i »Kung Lear» (vid Rossis gästspel 1885), Don Cesar de Bazano i »Ruy Blas», Byråchefen i »Kronans kaka», en dråplig figur, för hvilken den yttre apparitionen af ett gammalt kändt Stockholmsoriginal hade fått tjäna som förebild, Lefebvre i »Madame Sans-Gène», Bydomaren Adam i »Den sönderslagna krukan», Gubben Winkler i »Guld och gröna skogar», Straforel i »Romantik», titelrollen i »Rabagas», Mascarille i »De löjliga preciöserna», en verklig mönsterprestation, Grefve Skytt i »Gurli», Narren i »Kung Kristian II», Läroverksadjunkten Möller i »Första fiolen», Cyrano De Bergerac, den roll som med skäl kan räknas till hans mest betydande och för hvilken han fick det varmaste erkännande, Snickare Engstrand i »Gengångare», en af hans yppersta och mest uppmärksammade skapelser, Ramon i »Omöjligast af allt», Benedict i »Mycket väsen för ingenting», Dusterer i »Samvetets mask», Sir Ralph Bloomfield Bonington i »Doktorns dilemma», den londonske försupne droskkusken Alfred Doolittle i »Pygmalion», »en prestation af allra första rang», samt slutligen hans Orgon i »Tartuffe», som var »mönstergill i alla afseenden och spelades i ett strålande godt humör med en rikedom af dråpliga detaljer».

Men det är icke blott som skådespelare Nils Personne verkat — äfven som regissör, som lärare och som öfversättare har han gjort en stor insats på den dramatiska konstens område. Spelåren 1885—1892 fungerade han som regissör vid den