Hoppa till innehållet

Sida:Kungl teatrarna J Svanberg del 2 - 5.pdf/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
97
SCENISKA KONSTNÄRER

lärarinna för Dramatiska Teaterns elever. Under de år som Dramatiska Teatern var utarrenderad till en association var hon själfskrifven medlem af densamma. Hon har företagit upprepade studieresor till Köpenhamn, Paris, Berlin, Dresden, Wien m. fl. större städer.

Af konung Oscar tilldelades hon den 1 dec. 1891 medaljen »Litteris et artibus».


Ernst Waldemar Brander. K. T:ne 1 juli 1877—30 juni 1882.

Född i Stockholm den 15 febr. 1856 (son af revisionskommissarien i kammarrätten Johan Brander). Elev den 1 juli 1874. Han var till det yttre begåfvad med en ståtlig figur, ett uttrycksfullt ansikte med manliga drag och en kraftig stämma, hvilka förmåner gjorde honom själfskrifven inom det högre skådespelet. Bland de roller som han under sin anställning vid Kungl. Teatrarne utförde må nämnas: Tristan i »Kung Renés dotter», Cassio i »Othello», Härved Boson i »Bröllopet på Ulfåsa», Octavius Cæsar i »Antonius och Cleopatra», Lorenzo i »Köpmannen i Venedig» och Theseus i »En midsommarnattsdröm».

Sedan han lämnat de kungliga teatrarne tog han anställning vid Svenska Teatern i Helsingfors, vid hvilken scen han kvarstod till i januari 1891, hvarefter han blef reseinspektör för ett tyskt försäkringsbolag. Hans afgång från scenen då han ännu var i sin kraftigaste ålder var föranledd af ett uppträde mellan honom och Helsingforsteaterns d. v. sceniske styresman, Harald Molander, hvilket gaf anledning till att den stolte och karaktärsfaste skådespelaren föredrog att afgå framför att göra sin förman en ursäkt.

År 1885 gifte han sig med den vid Helsingforsteatern mycket uppburna skådespelerskan Ida Reis. Detta äktenskap, som var särdeles lyckligt, upplöstes genom mannens död den 17 jan. 1894, då han beröfvade sig själf lifvet med ett revolverskott. Motivet härtill trodde man möjligen kunde ställas i samband med att han stundtals hade kändt sig nedtryckt af att ha kommit in på en annan bana än den han från början ägnat sig åt, och att han behöft lämna den verksamhet hvilken han ansåg vara sin lifsuppgift.


Kungl. Teatrarne II.7