Sida:Kungl teatrarna J Svanberg del 2 - 6.pdf/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
109
SCENISKA KONSTNÄRER

på medel lämna Uppsala och tog 1872 anställning vid Svenska Teatern i Helsingfors, som då äfven hade en lyrisk repertoar, hvarigenom Lange fick tillfälle att odla sina rika musikaliska anlag och utbilda sin välljudande stämma. Han användes emellertid äfven i det dramatiska facket, så att han efter någon tid t. ex. fick uppträda den ena kvällen som Wilhelm Tell och den följande som Wilhelm i »Axel och Walborg». Våren 1877 afgick han från Helsingforsteatern och begaf sig till Paris, där han uppehöll sig ett år, hvarunder han studerade sång för Bussine och samtidigt bevistade lektionerna vid konservatoriet. Återkommen till Stockholm fick han debutera på operascenen den 27 sept. 1878 som Lothario i »Mignon» och den 20 okt. som Bellamy i »Villars dragoner», hvarefter han genast erhöll fast anställning. Under sommaren 1882 fortsatte Lange sina studier i Paris och sedan i London, där han instuderade Mefistofeles’ parti i Boitos opera, som blef hans främsta parti då han återkom till Stockholm och som han utförde vid denna operas första uppförande på Kungl. Stora Teatern den 26 febr. 1883. Under de sex år han kvarstod vid Kungl. Teatrarne blef han flitigt använd i vidt skilda roller såsom Almaviva i »Figaros bröllop», Jacob i »Josef i Egypten», Germont d. ä. i »Den vilseförda», Don Juan, Mefistofeles i Gonnods och Boitos operor, Escamillo i »Carmen», Nevers och Saint Bris i »Hugenotterna», Figaro och Bazil i »Barberaren i Sevilla», Alfonso i »Leonora» m. fl. »Med sin mjuka vackra basbaryton, sitt smakfulla föredrag och sin dramatiska talang, understödd af en för scenen särdeles lämplig, smidig och elegant figur, vann han publikens stora sympatier, hvarför han efterlämnade ej ringa saknad, då han hösten 1884 öfvergick till operascenen vid det Kongel. Teater i Köpenhamn».

Vid nämnda scen framkallade han redan vid sitt första uppträdande som Don Juan en verklig bifallsstorm. Han kvarstod där i elfva år, alltjämt synnerligen högt värderad af såväl publik som kritik.

Efter afgången från den danska operasecnen år 1895 ägnade sig Lange åt sånglärarens kall, och såsom sådan gjorde han sig till målsman för den Müller-Brunowska metoden, som han studerade för den danske sångläraren Törsleff och för sångpedagogen Georg Herrmann i Leipzig, och öfver hvilken