först tyckes hon ha kommit på sin rätta plats och fick snart tillfälle att i en god omgifning och inför en välvilligt stämd och intresserad publik pröfva sina krafter på stora uppgifter samt erhöll en riktning, som torde ha varit afgörande för hennes framtid. I Helsingfors ingick hon den 14 juni 1874 äktenskap med regissören vid nämnda scen Axel Bosin (hvilket äktenskap dock sedermera upplöstes genom skilsmessa). Följande år öfverflyttade hon till Stockholm och fick anställning vid den af Edvard Stjernström då upprättade Nya teatern. Efter Stjernströms död år 1877 lämnade hon denna scen och hade under de två följande åren ingen fast anställning vid någon teater, men uppträdde med god framgång å Kungl. Dramatiska teatern i två större roller, Agnes i »Dagward Frey» (första gången den 22 nov. 1878) och Marguerite i »En fattig ung mans äfventyr» (första gången den 18 jan. 1879). Då dessa uppträdanden ej ledde till någon anställning återvände hon hösten 1879 till Nya teatern, som då förhyrts af Ludvig Josephson och Victor Holmquist. Vid denna scen var hon anställd under ett par spelår, och utförde då bl. a. Margareta i Goethes »Faust», när detta skådespel första gången gick öfver svensk scen. År 1881 blef hon omsider erbjuden anställning vid Kungl. teatrarne, hvilket hon länge eftersträfvat. Där kvarstod hon sedan i åtta år eller till sommaren 1889, då hon öfvergick till teatern på Blasieholmen — hvars namn numera, sedan hösten 1888, var Svenska teatern — för att efter ett par år, 1891, återvända till den kungliga teaterinstitutionen, denna gång till den af d. v. operachefen, hofkapellmästarcn Conrad Nordqvist inrättade dramatiska afdelningen vid K. Operan, hvilken dock ej ägde bestånd mer än ett spelår. Efter att under några år ha rest i landsortsstäderna med eget sällskap och därefter haft anställning dels vid August Lindbergs, dels vid Albert Ranfts teatersällskap, kom hon åter till Dramatiska teatern och var där under hela dess senaste period, spelåren 1898—1907. Följande spelår medföljde hon Axel Hultmans sällskap i landsorten, hvilket räknade henne och Gustaf Fredrikson såsom sina förnämsta medlemmar. En framstående bedömare af scenisk konst, Georg Nordensvan, yttrade om fru Dorsch, att den mest dominerande egenskapen i hennes konstnärslynne var intelligensen; hennes scenvana och hennes
