Sida:Kungl teatrarna J Svanberg del 2 - 9.pdf/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
191
SCENISKA KONSTNÄRER

han efter gården, där han var född). Han ingick i militärtjänst i Trondhjem och därefter i Kristiania, kom som norsk skarpskytt till Stockholm 1882. Vid en uppvisning i gymnastik och exercis inför kung Oscar våren 1883 gjorde han sig bemärkt som sångare i en bland manskapet bildad kvartett. Hösten samma år började han att med understöd af konungen taga lektioner i sång för professor Ivar Hallström och Arvid Ödmann samt i svenska språket för fru Bertha Tammelin. Den 24 maj 1886 debuterade han på Kungl. Operan som Ruodi i »Wilhelm Tell» och blef engagerad för det nästföljande spelåret. Hans höga tenorröst gjorde sig fördelaktigt gällande i de roller, han fick utföra: Tonio i »Regementets dotter», Oberon, David i »Mästersångarna i Nürnberg» och Silvain i »Villars dragoner». 1897 blef han i Paris elev af Delle Sedie, stannade där till jultiden 1889, fortsatte för Maretti i Milano — fortfarande med understöd af konungen — uppträdde i Köpenhamn på Kungl. Teatern 1890, tillhörde 1891—93 Aug. Lindbergs operasällskap i Göteborg och återinträdde därefter i fast anställning vid Kungl. Operan, där han 1892 och 93 uppträdt som gäst. Bland hans roller därstädes äro att anteckna Radames i »Aida», Vaudemont i »Jolanta», Xaver i »Häxan», Hans i »Brudköpet», Toriddo i »På Sicilien», Tannhäuser, Canio i »Pajazzo», Ernani, Siegmund i »Valkyrian» (1895), Pollion i »Norma», don José i »Carmen», Gontran i »Guldkorset», Achilles i »Iphigenia i Aulis» (1896), Cajus i »Falstaff», Arnold i »Wilhelm Tell» samt på Nya Operan Florestan i »Fidelio», Gjestur i »Tirfing», Ebbe i »Valdemarsskatten». Sedan han lämnat den kungliga scenen, medverkade han i den Lombergska operaturnén, öfvergaf så konstnärsbanan och blef innehafvare af en tobakshandel. Död efter några få dagars sjukdom i Stockholm den 1 aug. 1904.

Hans fack »var egentligen hjältetenorens och den tragiska, högdramatiske sångarens, såsom han visat sig i Wagners operor m. fl.» skrifver Sv. Musiktidning, som förut yttrat, att »om hr Bratbost icke är i besittning af samma klangfulla och sympatiska stämma som hr Ödmann — den äger snarare en viss skärpa — så utmärkes den dock af ren intonation, säkerhet och uthållighet äfven i det högsta tonläget. En fördelaktig figur och apparition, ledighet och liflighet kom den