Med en handfull vatten ur karaffinen slätade han ytterligare till sitt ljusa hår i nacken, stramade till kavajen, tittade sig ett ögonblick i spegeln och såg däri skymten av ett blekt ansikte, varför han i sista minuten fiffade upp tavlan genom att sammanpressa läpparna till ett manligt men förbindligt leende. Härefter anträdde notarien Borg sin tunga vandring mot kontorsdörren, knackade på och hörde ropet: ”Stig in!”
Chefen vände sitt allvarliga och bestämda ansikte med en snabb rörelse mot den inträdande. Nu utförde Första fiolen sin stora och eleganta bugning, men tyckte hela tiden, att någon drog honom i rocken, varjämte han besvärades av sväljningar, som när äppelbitar fastnat i halsen.
— Vad gäller det, herr Borg, sporde chefen.
— Jo, började Första fiolen. Jo, jag kommer här för att besvära direktören med en förfrågan, om det vore möjligt att… fastän jag ju vet, att direktören icke kan se så gillande på … jo, jag ville helt enkelt fråga, om jag skulle kunna få ett förskott på min lön?
— Nej, svarade chefen, det kan herr Borg inte få.
Härpå blev det tyst, och den unge notarien hörde klockan ticka i sin väst och rottingstolen knarra. Han ämnade säga någonting mera, vad visste han egentligen inte själv, då chefen helt oväntat kastade ut:
— Herr Borg har ingen otillräcklig lön. Ni äter på — var?
— På Frimurarerestaurangen, upplyste förbindligast Första fiolen.
— Finns billigare ställen. Fröken Olofsson har ett gott matställe. Jag åt där förr. Tre mål om dagen sextio kronor i månaden. Pannbiff frukost. Glödhoppor och kejsartårta middagen. Köttbullar, sockerrötter kvällen. Te. För exempel! För dyrt på Frimurarerestaurangen.
— Mja, mja… hm, sade Första fiolen, men det är ett hyggligt matställe. Man vill ju så gärna försöka att…
— För mycket! Rummet då, frågade chefen.
— Jag bor vid Gröntorget, upplyste Första fiolen.
— Kostar om jag får fråga?
— Sextio kronor omöblerad dubblett.
236
