sin så kallade „finska orkester“ började den snart oöfverskådliga raden af dagliga folkkonserter, hvilka bibehållit sitt anseende i oafbruten följd ända till den dag, som är.
Det var friskhet och yrande lif, det var värma och trotsig kraft i de toner, som välde fram under hans ledning. Ett stycke i synnerhet på hans program väckte entusiasm hos den stockholmska publiken. Han hade nämligen för sin orkester arrangerat „Björneborgska marschen“ i det bataljskick, hvari vi allt sedan dess känna densamma. Detta krigiska tonstycke var enkom för honom, den unge björneborgaren. Man kände ej igen den gamla marschen, som dittills spelats nästan i ceremonitakt. Till Finland flögo sägner om det Schantzska arrangemangets elektricerande verkan. Man talade om, att han utmålade stridens buller genom att låta bräcka verkliga plankor med dånande brak. Så omusikalisk var ej von Schantz, men nog lät han orkesterns pukor och trummor lägga ut med fröjd all deras styrka för att göra de finska krigarenas stormmarsch så illusorisk som möjligt
F. von Schantz var redan då gift — sedan 1860 med sin kusin Charlotta Eufrosyne von Fieandt; den unge kapellmästaren i det glada Stockholm slog sig ej ut med de inkomster, han hade, och måste slutligen med sin orkester draga sig först ned till Göteborg och sedan till Köpenhamn, uppmuntrad af bifall på hvardera stället. Hans kredit tog dock slut i den danska hufvudstaden, hans sinneslugn var stördt, han uppträdde despotiskt och brutalt mot sina musiker sedan en tid bortåt och dessa sörjde väl knappast då mera öfver orkesterns slutliga upplösning.
