II.
Den 6 november 1837 voro en massa studenter samlade i Österbottniska avdelningens lokal, en mörk sal och dito kammare, belägna i den del av Helsingfors, som hade vuxit upp ur de steniga ödemarkerna söder om de äldre stadsdelarna och därför kallades Nystaden. Unge Zachris Topelius satt där bland andra och väntade som de på att inspektor skulle infinna sig för att underrätta avdelningen om orsaken varför den var sammankallad.
På alla sidor omgavs han av nackstyva och självständiga unga män, som alla voro övertygade om att det inte fanns något bättre i världen än att vara en finsk student av Österbottniska nationen. Man må nämligen veta, att denna avdelning ansåg sig vara den av universitetets åtta nationer, som hade prerogativ på att tillverka landets stora och berömliga män, vilket ju styrktes därav, att Porthan, Franzén och nu sist Runeberg hade utgått ur dess krets. Denna anstolthet hade av österbottningarna gjort en studentaristokrati, som höll styvt på sin heder och nästan ansåg det under sin värdighet att umgås med karelare eller savolaxare.
Dessa unga högdjur, som voro så medvetna om sin överlägsenhet, att de inte ansågo sig behöva krusa för någon myndighet och inte tålde den minsta tillrättavisning, utmärkte sig emellertid ingalunda genom något slags lyx i kläder eller levnadssätt. Något överdåd kunde inte gärna komma i
