nästan dagligen. Hon mötte honom alltid med samma lugna vänlighet, men ingenting i hennes sätt antydde, att hon kände någon varmare böjelse för honom.
Men inte heller undvek hon att råka honom, utan de hade tvärtom många nöjsamma stunder tillsammans. Han tyckte om att höra henne spela, den lilla pianisten hade aldrig haft en så tacksam åhörare, och hon tyckte om att höra honom tala. Den tjuguårige studenten var en kunskapsrik ung man, och den sjuttonåriga flickan lyssnade till honom under ändlösa samtal ungefär på samma sätt, som en vetgirig elev lyssnar till en skicklig och intressant lärare.
Zachris låg hemma på Kuddnäs och läste den hösten, såsom han hade gjort för tre år sedan. Det tycktes bara vara den skillnaden, att nu var det Emilie, som kom ut till Kuddnäs och stannade över natten, nu var det åt henne han kokade knäck, utanför hennes fönster gjorde han sina promenader, henne var det han längtade att få råka på bjud- ningar, om henne skrev han svärmiska sidor i sin dagbok.
Men det, som inte var sig likt, det var tryggheten, säkerheten. Han kunde inte återfå den hela, fullständiga lycka, som han hade känt på Mathildatiden. Denna nya kärlek var en gungning upp och ner på vreda vågor, hopp och tvivel i ständig växling.
Så länge han intet säkert visste, ville han dock inte hänge sig åt sorgen. Hösten hade skänkt
