ju varit lyckligt som ingen annans, men ändå hade han alltid måst skapa sig en drömmens lustgård för att kunna uthärda. Varför skulle det behöva så vara? Varför skulle man nödgas skapa sig en värld vid sidan av den verkliga? Livet borde ju kunna ordnas så, att det bleve vänligt och uthärdligt. Varje människa, som uppehöll sig i Finland, borde känna med sig, att hon levde i ett paradis.
»Jag vill verkä för detta,» sade han med lyftad panna. »Det skall bli min gärd till mitt fosterland.»
Promotionen hade emellertid dragit långt ut, och inte förrän halv sex kunde filosoferna infinna sig till middagen i Brunnshuset. Man föll som korpar över de första rätterna, och litet senare vidtog drickandet i än större skala. Hela dagen hade man i styv uniform varit inskruvad i etikettens järnok. Nu skulle man njuta sin akademiska frihet, nu skulle man slå sig lös. Men inte heller nu kunde man skaka av sig känslan, att fosterlandets ögon följde en. Ingen blev rå, ingen förgick sig, ingen störde festglädjen.
Och vilken bal var det inte, som sedan dansade fram genom natten ända till klockan fem på morgonen! Vilken vacker tavla erbjöd inte själva balsalen! Detta var ingen vanlig Helsingforsbal, alla landsortens skönheter voro ju närvarande. Man kunde säga, att det var en nationalbal. Dessa systrar och kusiner och fästmör från landet voro underbart fria, friska och livliga. De hade levnadsglada ansikten, spelande blickar, ledig umgängeston. Deras toaletter voro ingalunda lantliga, lika
