Aino och Väinämöinen. Du måste försöka att vinna henne, som kan framtrolla skönhet ur ödemarkens ljungmo.»
Medan rösterna på detta sätt ljödo i hans öron, uppfylldes han alldeles som förra gången av den största visshet och trygghet. Nu var han fullt inne i samma tankegång. Han ville tävla med den där bonden och slå honom ur brädet. Ljungblomman från Kahra måste tillhöra honom, som hade förmåga att uppskatta hennes skönhet och blyga älskvärdhet. Ingen annan förstod, att hon var sångmön. Ingen annan behövde henne till maka så, som han behövde henne. Hon var ingivelsen, det ovanifrån komna, det mystiska i sången. Aldrig skulle han avstå henne till en annan.
Det hade varit en regnig dag, men då han kom i sikte av bondgården, sken solen fram genom molnen, och han tog detta som ett gott tecken.
På Kahra gård hade man redan varsnat den resande. Man såg den gyllne lyran blänka i mössan, och någon ropade ut över gården, att det var en student, som kom.
Han smällde med piskan och körde med god fart in på gårdsplanen. I fönstret stodo tjänarinnorna och värdinnan själv och blickade ut.
»Det är den där studenten, som har hållit på att resa här i så många Herrans år,» sade de, »ända sedan han var liten pojke. Se, han har än i dag kvar sin gamla masurpipa, sin sälskinnskappsäck och sina pistoler.»
Zachris kunde märka, att han var välkommen.
