Sedan dess hade han inte sett henne. Han hade inte kunnat lämna Helsingfors under jullovet.
Ovillkorligen for ett leende över den resandes ansikte. Att han inte hade farit hem till julen, kom sig därav, att han hade inlåtit sig på det lilla äventyret att bli tidningsredaktör. Det var ett mycket anspråkslöst äventyr i världens ögon, men själv fann han det ganska underbart och förtjusande. Han rätade ryggen. Kände han sig inte som en annan människa nu, än förra gången han for här? Syntes det inte på honom, att han var en fri och oberoende ung man, som försörjde sig själv och inte behövde pina sin fattiga mamma med att bedja henne om pengar? Ingenting sätter väl så lätt sin prägel på en människa som oberoendet.
Det var dock inte uteslutande för pengarnas skull, som han var så glad åt redaktörskapet. Han hade en gång under ett hänförelsens ögonblick givit ett löfte till fosterlandet. Knappast vågade han tro det, men det var dock möjligt, att han hade funnit en utväg att i någon mån infria löftet.
Med ens påminde han sig en terminsfest i Österbottniska avdelningen för en hel massa år sedan. Österbottningarna hade som vanligt haft en liten konflikt med myndigheterna, och sex av landsmännen hade av den obetydligaste anledning på det mest orättvisa sätt blivit dömda till ett halvt års relegering från akademien. På terminsfesten skulle de sex martyrerna hyllas på både vers och prosa, och det var han, som på anmodan av Snellman hade författat festdikten.
