Han såg upp, såg in i hennes ögon, och med ens visste han, att hon älskade honom.
Mitt i sorgen kunde han inte låta bli att känna en stor lycka. Detta var hugnesamt, detta var ljuvligt. Han vände sig inte bort med avsmak, då han nu stod vid målet. Han förstod kanske bättre än förr vad Emilie var värd, hur oskattbart det var att äga hennes kärlek. Han tog emot denna lyckans härliga skänk med ödmjukt och tacksamt sinne.
Han kunde inte tala i enrum med Emilie den kvällen. Han satt bara tyst och upprepade för sig själv: »Min, min egen, äntligen min och ingen annans.»
Nej, han kände inte tvivel eller tvekan. Visserligen ville han ta emot hennes kärlek. Han fann henne lika skön, lika eftersträvansvärd som någonsin, men dock förundrade han sig över att han kunde med sådant lugn tänka på sin lycka. Om detta hade hänt honom för tre år sedan, då skulle han ha blivit galen av översvallande glädje. Han skulle inte ha stått ut att sitta stilla och tala med andra människor. Hans stormande känslor skulle ha kvävt honom. Han skulle ha legat i tårar vid Emilies fötter och kysst stoftet under dem.
Han kunde inte låta bli att smått sörja över att hon inte hade älskat honom för tre år sedan, då han befann sig i det hetaste kärleksruset. Han förstod sig inte själv, att han var så lugn, så oföretagsam.
Kanske han inte älskade henne? Å jo, han kände hur han med hela sin varelse grep fast om
