vissheten, att hon tillhörde honom. Hade nu någon velat slita denna visshet ifrån honom, skulle han på samma gång ha ryckt hjärtat ur hans barm.
Tidigt nästa morgon tog Zachris en båt och rodde ut till havs. Han for dock inte långt, bara så, att han kunde gömma sig undan i en vik mellan skären. Sedan kastade han sig ner på båtens botten för att drömma om sin lycka.
Och drömde gjorde han visserligen, men helt underligt. Inte som fordomdags om Emilies ögon, om hennes hår, om hennes musik, om några ord, som hon hade sagt, utan om helt praktiska ting. Han tänkte på att det var bra väl, att han, när han nu skulle framträda för köpman Isak Lindqvist som friare, kunde säga honom, att han var så långt kommen, att han kunde förvärva sitt eget bröd, om han än inte var i stånd att försörja en hustru.
Helsingfors Tidningar var ju ett mycket litet blad, och prenumerantsiffran rent löjligt låg, men han skulle nog driva fram tidningen. Den skulle bli en kulturhärd, skapa förfining — — —
Han satte sig hastigt upp i båten. Hur var det möjligt, att han kunde ligga och tänka på tidningen en sådan morgon? Varför var inte hela hans själ uppfylld av tanken på den älskade?
Återigen lade han sig till ro för att i stilla njutning hålla Emilies bild för sina ögon, men märkvärdigt nog gingo tankarna i stället till hans studier. Skulle han månne uppnå att bli docent i historia, så att han finge kvarstanna vid akade-
