Inte ett ögonblick svek moderns kärlek, utan hon sökte på allt sätt skydda och hjälpa sitt barn, mera nu än någonsin. Det var klart, att alla människor skvallrade och pratade om dem, och som hon inte bara hade Turdins utan också gamla fru Backman boende i hemmet, så kunde det inte undgås, att alla rykten blevo hembragta. Det gjorde henne ont om dottern, och hon höll undan det mesta av skvallret för henne, men hon trodde nog, att Sophie ändå fick höra mer än tillräckligt.
Hur var det möjligt, att Sophie intet förstod, att hon inte rördes av så mycken kärlek och ömhet? En sak skrev modern aldrig om, men Zachris kunde i alla fall läsa det mellan raderna. Sophie hade verkligen vänt sitt hjärta ifrån modern. Hon tordes inte mera älska sina närmaste. Under våren 1843, medan denna moderns långa, smärtsamma kamp ännu fortgick, hade den gamle professorn från Uleåborg och hans hustru kommit neråkande till Kuddnäs. Gubben hade haft två ärenden. Hans svåger, rådman Lithén, hade den våren gjort cession, och nu skulle han bevaka en fordran i konkursen. Därjämte ville han ta reda på hur det förhöll sig med hans brorsdotters sinnestillstånd, om hon verkligen, som ryktet förmälde, hade angripits av det pietistiska vansinnet.
Han försökte tala förstånd med Sophie, men härvidlag gick det galet för honom, ty nu fick han med doktorinnan att göra. Hon förklarade för svågern, att han, som ansåg, att människan inte behövde någon annan ledare än sitt sunda förnuft, ingen rätt
