gjort sig ryktbar över hela Finland för sin stora skicklighet och hade förvärvat en betydande praktik. Det ena åkdonet efter det andra körde upp till gården med sjuklingar, ofta från långt avlägsna orter. Folk, som ville hämta doktorn hem till sitt, väntade på gården med sina kärror, patienter, som behövde längre tids vård och fördenskull hade inkvarterat sig i drängkammaren på Kuddnäs eller i kringliggande gårdar, vandrade fram till doktorns bostad för att bli behandlade.
Dock var det inte endast sjuklingar och hjälpsökande, som rörde sig på gården. Den berömde läkaren var tillika en ivrig fosterlandsvän, som ville göra sin egendom till en mönstergård, hela den omgivande trakten till ett hälsosamt föredöme. Hos honom voro anställda arbetare, som sysslade med stora trädgårdsanläggningar, timmermän förbättrade och utvidgade uthusen, utmed en bäck, som under våren och hösten blev strid och stark, anlades smedja och kvarn, ute på åkern prövades nya arbetsmetoder och nya åkerbruksredskap.
Ständigt nya ansikten visade sig på den lilla gården. Än kom en bonde för att titta på någon av doktorns nymodigheter, än en förnäm resande, som hade gästat Nykarleby och inte ville fara vidare, förrän han hade beskådat de märkliga anläggningarna på Kuddnäs och tackat ägaren för hans nit om fosterlandet. Än kom den gamle kyrkomålaren från Uleåborg, som hade fått nytt liv efter sönernas hemvändande, åkande med hela sin målareattiralj och flyttade in på södra gavelrummet för att stanna
