Dock nej! Långt borta glimmar i solen en högblå rand. Där höjer och sänker sig våglinjen, där stänka vita, blixtrande toppar sitt skum mot morgonskyn, där har havet börjat sin frigörelse, därifrån rulla hotande tordön in under den fasta isen. Havet sover sålunda inte på allvar. Än en gång skola dess unga, stridslystna vågor gå till storms. Isvalven, som lägrat sig över dem, skola brista. Ett öppet hav skall än en gång återspegla himmelens klara blå.
Detta var återigen en härlig dikt, och återigen förde den med sig vårstämning till Finlands folk. Så sant, som det var, att havet varje vår gjorde sig fritt, så sant var det, att jätten, som ännu sov i sina bojor, skulle vakna och bryta sig väg fram till frihet. Och stunden var kanske inte långt avlägsen. Skalden såg den blå randen på havet. Och vad han såg, tyckte sig plötsligen alla med jublande hjärtan se och tro.
Han hade också skäl att varsla om en ny europeisk vår. År 1848 var i antågande, och det trädde inte in på scenen utan att ha sänt ett par förberedande stormilar ut över världen. Med vilket jubel mottogos dé inte av ungdomen och av skalderna! Livet skulle åter bliva väldigt och rikt som under de stora tiderna för en femti, sexti år sedan. Man hade hört talas därom. Då var knoppningstid och stormtid och glädjetid. Då andades man in luften i starka drag, världen var varje dag ny. Det, som inte 1789 års vårflod hade lyckats rensa bort av dimmor och mörker, det, som sedan dess hade
