uppskatta hans verksamhet som tidningsman. Hans leksaksjournalistik, som en gång hade varit så föraktad, fick nu det erkännandet, att den gjorde en oberäknelig nytta. En man sådan som Runeberg skrev till honom, att han på denna sin plats var hart när oersättlig.
Ödesmakterna måtte ha smålett med stilla ironi, då de märkte hans saknad och ånger. För att han ännu ytterligare skulle bringas att inse hur han hade misstagit sig, hände det också, att Vasa stad brann ner i grund år 1852, så att gymnasiet under de närmaste åren måste flyttas till Jakobstad, som var ungefär av samma storlek som Nykarleby.
På våren 1853 gjorde Zachris ett försök att åtminstone fördröja olyckan. Han skrev till domkapitlet och begärde tjänstledighet ända till 1854 års hösttermin, vilket också blev honom beviljat.
Sålunda fick han ännu ett år på sig. Han fortsatte med Fältskärns berättelser. Han skapade ett stort drama, Regina von Emmeritz, av Würzburg-episoden i första delen. Han arbetade på en läsebok för gosskolan. Han fann under våren och sommaren en ny ton för diktningen, i det han då började skriva sina Sylvia-visor, som av alla erkändes för att vara det mest melodiska, det mest fria och lekande, som han dittills hade åstadkommit.
Det blev med ett ord allt mer och mer omöjligt för honom att lämna detta liv, där han trivdes så väl, där hans talang frodades, där han nu mötte intresse och erkännande i rikaste mått. Var det inte rent av en fara att flytta? Fanns det i Jakobstad
21. — Lagerlöf, Zachris Topelius.
