böja sig för det oundvikliga. Han hyrde till och med våning i Jakobstad.
Men en vacker dag hände ändå det underbara, det länge väntade. Han mötte på gatan Fredrik Cygnaeus, som kom emot honom hjärtevarm och sangvinisk som alltid. Och Cygnæus slog honom på axeln och sade: »Hör du, bror Topelius, jag kan inte förlika mig med att du skall flytta till Jakobstad. Vi få lov att ställa om så, att du kan stanna i Helsingfors. Jag skall tala med Armfelt.»
Topelius torde ha smålett litet svårmodigt, då han fick höra detta, som han så länge hade längtat efter, från detta håll. Cygnæus var verkligen personligt bekant med den finske statssekreteraren greve Armfelt, och det var inte första gången Zachris hade hört honom säga likaså förtröstansfullt som nu: »Jag skall tala med Armfelt.» Men i kamratkretsen mottogs denna försäkran alltid med en viss försiktighet. Det var för det första inte alls sagt, att Cygnæus skulle råka Armfelt, som av sin tjänstgöring kvarhölls i S:t Petersburg.
Men i mars 1854 beslöt kejsaren att med sina söner göra ett besök i Helsingfors för att vidtaga åtgärder till landets försvar, och greve Armfelt anlände till huvudstaden ett par dagar före monarken.
Under dessa dagar träffade Cygnæus åter samman med Topelius i en gatukorsning. Han hejdade honom, berättade, att han hade talat med Armfelt och att denne var villig. Men vad skulle Topelius egentligen önska sig för en befattning?
