massorna, Florians sentimentala romaner, den svenska upplysningstidens lärodikter, alltsammans. Miltons Förlorade paradis vandrade in i samma hjärna, som nyss förut hade slukat Abellino eller Svarte Jonas. Göthes Iphigenia och Homeri Iliad och Odyssé funno nådigt mottagande, sedan han hade slutat Robinson eller Gullivers resor. Inte föll det fastrarna in att neka honom att läsa, då böckerna funnos där och han fann det roligt. Och god tid hade han. I Uleåborgs skola lästes läxorna mestadels på skolrummet under skoltimmarna, så att han hade alla eftermiddagar lediga.
Han läste och läste. Och världen blev stor och strålande av äventyr, människoödena länkade sig till den underligaste kedja, och människokaraktärerna avslöjade sig för honom än hjältelikt höga, än låga och djuriska. Gångna välden, vilkas tillvaro han knappast hade anat, levde upp och förgingos under hans ögon. Skönhet och kärlek uppenbarade för honom sin makt och sin lockelse, ett helt nytt, otroligt liv visade sig för honom, och dikten, vars trollkraft kunde frambesvärja allt detta, blev till det mest underbara av alla de underbara ting, som han hade lärt känna.
Det var bra synd om syster Sophie och Lithénarna, att de inte skulle få läsa om de modiga och ädla hjältarna och om de sköna, älskande kvinnornas äventyr. Kanske att han kunde försöka dela med sig åt dem av sin rikedom på det sättet, att han skickade dem ett litet sammandrag av innehållet i de roligaste böckerna? De skulle ju sålunda