på gården och även attackerade förbigående, då stod Runeberg på sin trappa och skrattade åt dem, om han inte rent av gav sig med i leken.
En god människa var han också. Zachris kunde ju inte undgå att märka, att han och hans hustru hade det mycket smått, men han visste, att magistern troget sände penninghjälp till sin mor i Jakobstad, och inkomsten av det sista dikthäftet hade han anslagit till de nödlidande i Österbotten.
Runeberg hade en gammal fiol hängande över sitt skrivbord. Han hade nog spelat på den förr i världen, men numera kom den aldrig i bruk, han var alldeles för jagad av allt sitt arbete. Sedan Barck och Zachris hade skaffat sig ett piano, kom han emellertid stundom, då Barck var utgången, in i rummet och slog sig ner vid pianot. Till Zachris sade han då bara: »Läs på, du!»
Därpå började han spela, långsamt, liksom prövande och sökande. Han lockade fram ur pianot säregna melodier, vilkas make ingen hört och som aldrig ha blivit satta på noter. De voro hans egna, skapade av honom själv. Och gossen, som satt och lyssnade, tordes ingenting säga om hur vackert detta var eller om hur underlig han blev till mods, medan han hörde på musiken.
Medan han satt där, förstod han, att mannen borta vid pianot, han, som var så fattig, att han hela dagen måste undervisa pojkar, rätta skripta, sköta en tidning, ändå hade sin egen värld, vari han levde utan att låta störa sig, en egen, härlig värld, full av ljusa tankar och gestalter, inte någon
