4, 9 §§ i 1686 års Kongl. Kyrkolag, Just. W. pag. 1035, 1036.
Anm. Att wilja pålägga döda menniskor straff, är wisserligen stridande emot förnuftet; och skola straffen tjena till warnagel för andre, så böra de icke ske i tysthet; men äfwen denna anledning till en död kropps misshandlande förswinner, enär man eftersinnar, att den som icke bekymrar sig om lifwets njutande, lärer föga bry sig om, huru med den känslolösa kroppen förfares. Blott i anseende till dem, som, sedan de blilfwit för missgerningar dömde, i fängelse afhända sig lifwet, skulle det med något skäl kunna yrkas, att som de egenmägtigt undandraga sig det ådömde straffet, så fordrade de kränkte lagarne åtmindstone den upprättelsen, att deras minne blefwe skymfat, till warnagel för andre. I förmågo af ett Kongligt Danskt Rescript, dat. den 7 Apr. 1741, Fogtman l. c. 4 T. 2 B. p. 179, böra de personer i Köpenhamn, som utan raseri eller hufwudswaghet, afhändt sig lifwet, och med Kongligt tillstånd få begrafwas i kyrkogård, dit bäras af 8 till 12 så kallade ärlige fångar, (förmodeligen häktade för mindre brott) emot en, efter wägens längd proportionerad betalning, af 16 till 24 ss. för hwardera. I Preusiske Staterne blifwer wäl ingen skymf tillfogad sjelfmördarens kropp; men begrafningen wärkställas, utan någon af de ärebetygelser, som wanligen åtfölja hans stånd och rang. Har sjelfmordet skedt, till undwikande af ett, för begången grof missgernng tillförwäntat wanhedrande straff, så begrafwes liket, efter domstolens föregångne pröfning, å afrättsplatsen; men är dödsdomen redan emot honom fäld, wärkställes den, till andras skräck och warning, med all möjlelig anständighet å den döda kroppen. Preus. L. 2 T. 20 Afd. 803–805 §§.
