att skada göra, går hem till en annan, och då slår Bondan, hans folk, eller gäst, hafwe brutit edsöre, och att följakteligen, när det ej eller kunde lända honom till lindring, att han icke genom slag tillskyndat Enkan förenämnde blodsår, utan att sådant skedt genom fallet, då han henne på golfwet kastat, han böra såsom en edsöresbrytare pligta. 1741 den 1 Apr. KB. Jusleen, p. 77.
Anm. Fråga kan blifwa om icke de rum, som någon wiss Societet hyrer, för att där pläga sina öfwerläggningar, kunna anses lika privilegierade med egna rum, så att t. ex. om en handtwärkare i wredesmode och uppsåt att skada göra, begifwer sig till Embetsgillet, för att där med hugg och slag öfwerfalla sin Embetsbroder, han efter 20 Cap. 1 §. MB. bör anses – Abrahamsson i dess Anm. till LandsL. pag. 693 uppgifwer en Kongl. Swea HofRätts Crim. Resol. dat. den 2 April 1695, till bestyrkande däraf, att om hemhjon, då det blifwer näpst af sin husbonde, tager sin undanflygt till annans gård, och husbonden detsamma förföljer och där slår, dit hemhjonet tagit sin undanflygt, bör det ej räknas för edsöresbrott, utan i fall husbonden oskäligen näpsat sitt hemhjon, han därföre pligta efter allmän lag; Likaledes uppgifwer Arnell, i dess Anm. till StadsL. pag. 695, en Kongl. Swea HofRätts Criminal Resol. dat. den 29 Maij 1727, hwarigenom en, som för att hämnas, i wänlighet bjudit annan hem till sig, och honom där med hugg och slag illa handterat, blifwit ansedd för edsöresbrytare, hwarmed wår nu gällande lag, enär uppsåtet kan bewisas, i 21 Cap. 6 §. MB, medelst orden ehwar det häldst är, äfwen instämmer. Efter den esprit, som rådde wid lagskipningen, innan 1736 års Lag utkom, war edsöre icke brutit, då sår, blånad eller blodwite ej syntes, utan pligtades för kindpustar, skuffande, stötande och mera dylikt, hwaraf ej sår, blånad eller blodwite orsakades, såsom för hemgång, se
