särdeles då J. C:n, hwilken åtföljt H, blef slagen och sårad: Och att J. A. C. endast några timmar, och således allenast så lång tid, som fordrats för H, att kunna transportera de återstående effecterne ifrån B:s Attelier, uppehöllts i arresten; Fördenskulld och emedan J. A. C. icke war oförwunnen, utan tagen å bar gerning, att hafwa wålldsamhet och fredsbrott föröfwat; Ty finner Kongl. Maj:t, att Lagens ofwannämnde stadgande icke warit till H:s förhållande lämpeligt; I anseende hwartill och då H. icke gått widare, än att i laglig wäg inställas i sina af J. A. C. kränkta rättigheter, och således till något answar därföre sig icke skylldig gjort; Kongl. Maj:t pröfwar rättwist, med ogillande af SlottsRättens gifna utslag, förklara honom H, fri så wäl från Fästningsstraffet, som den honom ådömde pligt och kostnadsärsättning till J. A. C. 1801 den 15 Dec. Kongl. Resol. I anseende till Båtsmannen S. H. Ä:s hustru M. C. H, som Kongl. Götha HofRätt ansedt efter 20 Cap. 7 § MB. såsom förwunnen, att flere särskilde gångor, med tillhjelp af qwinnspersonen A. M. N, hafwa bundit sin mann till händer och fötter, samt därunder snus, aska och sand öfwer hela ansigtet på honom slagit, förklarades det åberopade lagens rum icke lämpeligit, emedan, enligt ransakningens föranledande, ,S. H. Ä. ofta af starka drycker warit öfwerlastad, och då henne illa handterat, så att hon troligen widtagit denna utwäg, till att förekomma hans wåldsamma förhållande emot sig. 1787 den 5 Febr. Kongl. Rådk. Prot.
Anm. I Preusiska Lagen, 2 T. 20 Afd. 1083–1094 §§ afhandlas, huru de böra straffas, som begå menniskostöld, (Menschenraub) hwilket under namnet plagium, så ofta i Romerska lagen förekommer. Ibland menniskotjufwar räknas speciatim obehörige och wåldsamme wärfware, samt de, som
