ofta tillkomma ifrån menniskans wackraste passioner: huru ofta får man icke det swaret: det wore ju hårdt att fästa ett swårt straff wid den obetydeliga förbrytelsen, att hafwa tagit några jordpäron, eller en kälke wed för sina swultna och nakna barn, m. m. Men man glömmer härwid, att för denna möjeligen någon gång inträffande händelsen, har man i allmänhet stadgat strafflöshet för den elaka och lättingen, och därmed i sin grund matat både känslan och wärkningarne af medlidande och hjelpsamhet; ty det måste medgifwas, att då man får wanan, att anse uslingen för sin farligaste fiende, emot hwilken man ständigt nödgas wara på wackt, emedan fruktan för straff icke afhåller honom ifrån odygden, så skall denna opinion wisst icke leda till willighet i meddelande af det biträde, som den uslige annars har så mycken rättighet att wänta och fordra. Man glömmer widare, att wid i akttagande af rätta förhållandet emellan brott och straff, grunden i detta fall, icke endast kan anses wara större eller mindre wärde af det stulna, utan mer eller mindre möjelighet för ägaren, att sjelf wårda sitt, och där denna möjelighet icke finnes till, där bör egendomen sättas under Guds och lagens lås. Om man finner en del af Landkapslagarne i sådana mål något för sträfwa, torde däremot ej kunna nekas, att den nya lagen fallit in uti det motsatta, och följderne däraf äro högst kännbare för landet och den lidande. Att det onda emedlertid icke hjelpes med alltför swåra straff, bewises lätt af den ringa wärkan man finner af förhöjda witen, hwilka stundom kunna wara så tilltagna, att både domaren och målsäganden sjelf studsa wid tillämpningen och utkräfjandet: det är hoppet och en slags wisshet om strafflöshet, det är den säkra utsigten att kunna, under skygd af en felaktig rättegångsordning, gäcka
