hvad mera är: mitt ogillande af all kvinnopredikan var som bortblåst, sedan jag hört denna kvinnas predikan. Ett sådant intryck gjorde hennes föredrag på min själ, att mina åsikter ifråga om kyrkliga traditioner skakades. Och de krossades alldeles genom det obestridliga argument, som denna kvinliga apostel faktiskt framlade.
Det är svårt för dem, som icke på den tiden rörde sig i West Ends fashionabla och kyrkliga kretsar, att göra sig ett begrepp om hvilken uppståndelse fru Booth väckte genom den serie möten som hon höll för de högre klasserna. Först skrämde hon dem, sedan vann hon allas beundran. Hon förfärade prästerskapet, hon väckte upp lekmännen, hon drog till sig kristna från alla sekter, satte de lata i arbete och förmådde de likgiltiga bland såväl prästerna som lekmännen att ännu en gång börja arbeta för själars frälsning.
Då jag hörde henne, kunde jag ej undgå att göra en jämförelse mellan henne och andra kvinnor, och jag upprepade för mig själf:
»Det är hjärtat och icke hjärnan, som når längst», och dock fans det här såväl hjärta som hjärna. Jag vågar icke säga att det ena var större än det andra hos denna märkvärdiga kvinna. Häri låg just hennes styrka som predikant och som rådgifvare åt sin man, den store organisatören.