förmodar, att hon med dessa ord ville taga bort den tanke, som jag då delade med så många andra, den att hon alltid varit den djärfva offentliga talare hon då var, och att hon ville framhålla, att hon tvärtom hade blifvit detta endast genom den Helige Andes gåfva, genom flitigt arbete och genom troget studium af det mänskliga hjärtats behof.
Sedan hon en gång gifvit sig in på offentlighetens område, tvangs hon, genom själfva den flod af sympatier, som hennes första försök uppväckte, att fortsätta.
Sin intressanta beskrifning på sitt första offentliga uppträdande fortsätter han sålunda:
»Men ack, huru föga förstod jag då hvad detta innebar! Jag hade intet begrepp om det lif af offentlighet och lidande, som det skulle leda till. Jag fick nu aldrig mer någon stilla sabbat, när jag var stark nog att kunna hålla mig uppe och tala.
Den dagen jag tog detta det första steget, kunde jag inte se in i framtiden. Men Herren öppnade —- såsom han alltid gör, då hans barn äro ärliga mot honom —- himmelens fönster och utgöt en sådan välsignelse öfver mig, att jag knappast kände mig i stånd att mottaga den».
Vi kunna förstå hurudana hennes åhörares känslor voro, när vi höra och se den glädje hennes tjänarinna lade i dagen, då hon sprang hem och dansade köket rundt, under det hon ropade till barnflickan:
»Frun har talat! Frun har talat»
Mr. Booth hade annonserat sin hustru att tala än en gång samma afton. Nästan oförberedd talade
