hon öfver ämnet: »Fylde med Anden». Hela församlingen greps af hennes mäktiga ord, och många daterade en vändpunkt i sitt andliga lif från den dagen.
”I Williams ställe.”
Vid ett tillfälle vikarierade fru Booth för sin man, då han var sjuk af öfveransträngning.
I ett bref af år 1860 skrifver hon till sina föräldrar:
»William har måst hålla sig inne i två veckor till följd af sin skrala hals. Jag har därför haft extra arbete och bekymmer. Jag har talat fyra gånger, sedan vi sist sågo hvarandra, i Sheriff Hill, the Fell, Dunstan och i går afton i Gateshead. På två af dessa platser talade jag vid församlingens årsfest. Jag hade fulla hus och mottogs mycket väl.
I går var jag Williams ställe i Betesda. Kapellet var öfverfullt. Jag talade en timma och fem minuter öfver Lukas 13: 23—30: ’Och någon sade till honom: ’Äro de få, som varda frälsta? etc.’ Det gick bra för mig; tre själar sökte frälsning, och efter allt att döma var folket mycket belåtet. Jag kan icke beskrifva huru jag kände mig hela dagen. Jag har aldrig förr varit så till mods. Jag kunde hvarken äta eller sofva. Mot min vilja tvangs jag att tala, och då jag stod inför församlingen kände jag det som om jag skulle smälta bort. Dock gick det igenom, och jag vet att jag talade med frihet och kraft. Människorna lyssnade, orörliga som bildstoder, och många voro djupt rörda. Naturligtvis är jag föremål för mycket prat i dag, men jag hör intet annat än de mest uppmuntrande omdömen och