det till och med från håll, hvarifrån jag snarare väntat motsatsen. Prisa Herren, min själ, och allt det uti mig är lofva hans heliga namn!»
Huru väl fru Booth var i stånd att fylla sin makes plats kunna vi förstå af ett bref, som hon skref till sin frånvarande man:
»Du är ifrig att höra huru det gick för mig i går afton. Nåväl, vi hade en präktig församling. Kapellet var fullsatt, såväl på läktaren som nere i lokalen. Endast en eller två gånger under väckelsetiden har jag sett det så fullt. Det var rent af underbart, synnerligast som inga affischer voro tryckta. Herren hjälpte mig, och jag talade en timmes tid med tillförsikt, frihet, och, som jag tror, med kraft. En hvar lyssnade, som om det gällt lifvet, och ett djupt allvar tycktes hvila öfver hvarje ansikte. Jag vet, att jag talade mera klart och öfverbevisande än någonsin. O, hvad jag längtade efter mera gudomlig kraft, för att draga nytta af detta dyrbara tillfälle.
En stor del af folket, mera än hälften af församlingen, stannade öfver bönemötet. Många voro öfverbevisade om synd, men endast tre läto det komma till afgörande. Bönemötet pågick till klockan tio, och folket visade alldeles ingen lust att gå hem.
Man säger många öfverdrifna saker om mig. Då och då når ett ord fram till mig. Men jag tror att jag känner mig lika ödmjuk som någonsin, och jag är djupt medveten om min hjälplöshet och mitt beroende af gudomlig hjälp. Glöm inte att bedja för mig. Jag har burit distriktsbördorna i en större utsträckning, än jag någonsin trott mig mäkta, och jag har bokstafligen varit ’superintendent’. Men det har varit bakom scenen, och som jag ej alltid varit väl representerad af mina medhjälpare, har följaktligen icke allt utförts till min belåtenhet. Då du kommer tillbaka, skall du icke blott återtaga befälet, utan också samla tyglarna i din hand».
