Huru hennes hjärta ömmade for moderlösa barn, kunna vi göra oss ett begrepp om vid genomläsandet af följande:
»Jag har många gånger yttrat, hvad jag nu efter moget öfvervägande upprepar: om jag vore döende och lämnade en skara hjälplösa barn efter mig, skulle min enda önskan vara, att de kommo – det ena hit och det andra dit – till fattiga, men sant gudfruktiga familjer, som ville taga emot dem, hällre än att de skulle komma till det bästa hem för fader- och moderlösa, som jag känner. Ty jag skulle långt hällre se, att deras kroppar saknade tillräcklig föda och vård, än att deras små hjärtan och själar skulle hungra af brist på vare sig mänsklig eller gudomlig kärlek. Barn, uppfostrade utan kärlek, äro lika blommor, som vuxit upp utan sol. Hvilket välsignadt sätt att tjäna Gud och nästan vore det icke, om du själf toge några sådana barn och uppfostrade dem med all den kärlek och omsorg, som du skänkar dina egna barn, eller skulle skänkt dem, om Gud gifvit dig några!
Det skall bli en lycklig dag för England, då kristligt sinnade damer öfverflytta sin sympati från pudlar och doggar till öfvergifna, hungriga barn!»
De som äro blyga och fruktande i sin Mästares tjänst skola blifva tröstade och uppmuntrade af hvad fru Booth en gång yttrade till sina åhörare:
»Svaghet, min kära syster! Vi äro till föga nytta i något slags arbete i vingården, förrän vi riktigt lärt oss inse vår egen svaghet. Ju svagare vi känna oss, desto bättre. Det är icke fråga om vår styrka, utan om vår tro. ’Hvarför undren I häröfver’, sade Petrus till dem, som förvånade sig öfver det under, som skett med den lame, ’liksom hade vi af egen kraft eller gudaktighet åstadkommit, att denne går? … Tron på Jesu namn har stärkt denne, hvilken I sen och kännen’.
