»Fru Booth eger en framstående förmåga som predikant. Med en behaglig röst, distinkt i alla dess skiftningar, än konverserande, än öfvertygande, kan hon framställa de mest öfverbevisande argument med en styrka och en värme, som kommer hennes åhörare att darra. Hon är stilla i sitt uppträdande, i sina blickar, i sina ord, men hennes gester äro eftertryckliga. Hon kan i sanning ’lämpa gest efter ord och ord efter gest’. Och dock är det ingenting högtrafvande hos henne – ingenting, som sårar ens den mest nogräknade smak – men mycket, som förtjänar uppmärksamhet och beundran. Saken är god, och sättet är förträffligt».
Till och med i det kalvinistiska Skotland, där
Wesley hundra år tidigare knappast kunnat uträtta
någonting, vann fru Booth folkets förtroende genom
sin klara framställning af sanningen, genom sin
kännedom om bibeln – nyckeln till en skottes
hjärta – och genom sin oemotståndliga logik.
Då fru Booth talar om sina möten i Brighton, beskrifver hon platsen för ett af dessa på följande sätt:
»Första anblicken af lokalen skrämde mig. Den var
så stor som en domkyrka! Då jag skådade uppåt, tycktes
där vara tillräckligt utrymme att uppsluka allt ljud som
min stackars röst kunde åstadkomma. Att folket skulle
kunna höra mig tycktes omöjligt. Emellertid blef jag
mycket uppmuntrad, då jag vid slutet af det första mötet fick
veta att af de två tusen närvarande, ingen behöft gå
förlustig ett ord.
Jag skall aldrig glömma de känslor som grepo mig, då jag stod på platformen och såg ut öfver människorna, fullt medveten om att det bland alla dessa icke fans en, som skulle komma till min hjälp. Då jag började bönemötet, öfver hvilket ungefär nio hundra personer stannade kvar, sade satan åt mig, när jag enligt min vana gick ned från
