Sida:Lefnadsteckning öfver Catherine Booth.pdf/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
89
Djärfva ord.

Lyckades hon ej komma åt sina åhörares hjärtan, så kunde hennes tårdränkta ansikte eller de tårar, som lika ofta läto sig höras i hennes djupa, musikaliska röst, icke annat än smälta det hårdaste hjärta och förmå det att underkasta sig Herren. Lika öm som hon alltid var mot de verkligt botfärdiga, mot alla ärliga själar bland både rika och fattiga, lika obarmhärtig var hon mot all själfviskhet. Hon afskydde denna med hela styrkan af sin starka karaktär. Hon skref en gång om de rikas själfviskhet:


»O, hvad sådana människor skola ha att svara för! De roa sig, äta, dricka, kläda sig, och beskåda den härliga naturen. De slösa alla sina stora gåfvor på sig själfva. Huru kunna sådana undgå helvetets dom? Ej underligt om Frälsaren skall misströsta om dem. O, att man kunde komma åt dem! Men de äro väpnade till tänderna och värre än vildar, ty satan har bepansrat den enda sårbara punkten, samvetet, med en falsk tro. Dock kalla de sig ’troende’.

O, Jesus, blef någonsin en Mästare så beljugen och förrådd som du!

Dock, vi vilja prisa dig för den fattigdom, sjukdom och bedröfvelse, som tjänat till att frälsa oss från ett liknande öde. O, huru skola vi icke tacka dig därför en gång!»


Men om fru Booths åhörare utgjordes af folk ur olika klasser, så egde hon alltid förmåga att rätta sig efter den publik hon hade.

Om hon i Brighton, Hastings och West End hade gräddan af den engelska societéten, så hade hon på andra ställen massorna, såsom i Hull, Gateshead, Whitechapel och Middlesborough. Hon höll